Det var inget självklart ja direkt. När frågan kom från sportchefen Henrik Löfvendal blev Daniels första reaktion snarare den motsatta.
– Först tänkte jag: nej, nej, det går inte. Jag har ju spelat med många av killarna i laget i flera år. Men sedan blev det tyst i telefonen en stund. Och då tänkte jag: varför inte? Vad kan gå fel? Det är ju bara bandy, säger han.
Bakom svaret fanns ändå något mer. En stolthet. Och ett klubbhjärta.
– Man blir ju stolt när Boltic frågar. Jag såg upp till Boltic när jag var liten och jag har varit med på en ganska lång resa i föreningen. Från en tuff situation, inte minst ekonomiskt, till att det är riktigt bra nu. Att få vara med och bidra i det läget betyder mycket.
”Jag ser mig som en Boltic-produkt”
Daniel Rönning har vuxit upp med bandyn i Karlstad. Han började egentligen med hockey, men ville fortsätta åka skridskor. Då tipsade hans pappa om bandyn.
– Jag visste knappt att bandy fanns som sport då. Jag älskade bara att åka skridskor. Först blev det Mosserud och sedan Boltic-Göta. Så ja, jag ser mig absolut som en Boltic-produkt.
Som 16-åring fick han börja känna på träningar med A-laget. Några år senare kom debuten. Den minns han fortfarande tydligt.
– Jag gick på gymnasiet och hade praktik på Kraft Byggplåt. Då ringde de och frågade om jag kunde följa med och spela match borta mot Jönköping. De fick inte tag på mig, så de ringde mamma. Sedan ringde hon min chef och förklarade läget.
Chefen tvekade inte.
– Han gillade sport och sa bara: ”Det är klart du ska åka. Satsa på bandyn.” Jag satt längst bak i ett hörn på bänken och fick hoppa in i slutet. Det var en stor dag för mig.
Sedan dess har Daniel varit en av de spelare som starkast förknippas med dagens Boltic. Med undantag för några år i Örebro, där han pluggade och spelade bandy, har han varit klubben trogen.
Nu får han en ny roll i samma förening.
– Boltic har präglat hela mitt vuxna liv. Det finns ett Boltic-hjärta där, och det kommer nog alltid att finnas.
En spelande tränare mitt i gruppen
Att vara spelande tränare är speciellt. Daniel vet att det finns utmaningar. Han ska fortsätta vara spelare, men samtidigt ta ett större ansvar för helheten – på träning, i omklädningsrummet och i lagets utveckling.
– Det finns så klart saker som inte är optimala med att vara spelande tränare. Men det finns också positiva delar. Man är med i laget på ett annat sätt. En tränare kan lätt hamna hierarkiskt ovanför gruppen. Jag hoppas att det inte blir så.
Hans bild av ledarskapet är tydlig. Det handlar inte om att stå längst fram och peka med hela handen.
– Jag vill mer vara den som styr ihop idéer och kokar ner dem till något gemensamt. Det ska inte vara jag som står där och säger exakt hur allt ska göras. Förhoppningen är att alla ska bidra.
Särskilt viktigt blir det i ett lag där flera unga spelare kommer in.
– Jag vill att de unga ska känna att de har lika mycket att säga till om som någon som har varit här länge. Det ska inte vara någon skillnad. Det är förhoppningen i alla fall.
Mikael Borstner blir en viktig trygghet
När Daniel fick frågan om att bli tränare var en av de första sakerna han gjorde att ringa Mikael ”Garre” Borstner. Han ville veta hur Borstner såg på upplägget.
– Jag sa att han fick vara helt ärlig, och att jag inte skulle bli ledsen om han tyckte att det var den sämsta idén någonsin. Men han var väldigt positiv.
Borstner blir Daniels tränarkollega. För Daniel var det en viktig del i beslutet.
– Utan Mikael vid min sida hade det känts mycket svårare. Han kommer att kunna styra mig rätt om jag svävar i väg åt något håll. Och han kan nog driva på lite om jag blir för tillbakadragen.
Rollfördelningen är inte helt spikad, men Daniel tror att Borstner får en särskilt viktig roll under matcherna.
– Det är ju den svåraste frågan när man är spelande tränare. Men just under matcherna ska jag vara spelare. Då blir det naturligt att Mikael tar ett större ansvar vid sidan.
Daniel lyfter särskilt Borstners blick för detaljer och motståndaranalys.
– Jag minns honom som väldigt bra på detaljer och på att hålla koll på motståndare. Man visste verkligen vad man skulle möta. Den biten känns väldigt trygg.
Samtidigt vill Daniel att tränarduon ska kombinera erfarenhet med något nytt.
– Man får vara ödmjuk. Även om Mikael har ett väldigt bra öga får vi inte fastna i gamla sätt att tänka. Det roliga blir att kombinera det som har fungerat tidigare med att försöka hitta något nytt.
”En ny generation tänker annorlunda”
Flera nya, unga spelare kommer in i Boltic. De har vuxit upp i andra bandymiljöer och kommer med andra erfarenheter. Det vill Daniel ta vara på.
– Det är en ny generation som kommer upp nu. De tänker annorlunda än när jag kom upp. Då gäller det att följa med och inte bli motsträvig.
Han vill inte möta nya idéer med gamla sanningar.
– Bara för att man själv inte gjorde på ett visst sätt betyder det inte att det är dåligt. Det är lätt att fastna i ”så gjorde inte vi”. Men det kanske inte är rätt för de här spelarna.
Därför vill han lyssna på de nya spelarna och se vad de tar med sig från sina tidigare föreningar.
– Kommer man från stora klubbar som Edsbyn, Vetlanda eller Vänersborg finns det ingen anledning att inte lyssna. Vad har de gjort? Hur har de tänkt? Hur har de resonerat inför matcher? Det kan vi lära oss av.
Samtidigt ser han Bandyallsvenska cupen som en bra möjlighet att testa saker i matchmiljö.
– Där får vi chansen att prova saker på riktigt. Det är tävlingsmatcher, men inte kniven mot strupen. Jag hoppas att de nya spelarna vill dela med sig, så att vi kan utveckla Boltic också.
Vill bygga trygghet – och få fler att ta plats
När Daniel pratar om ledarskap kommer han ofta tillbaka till tryggheten i gruppen. Han menar att prestation på isen börjar i omklädningsrummet.
– Är man bekväm i omklädningsrummet blir man mer bekväm ute på isen. Då vågar man göra det man är bra på.
Han vill skapa en miljö där fler vågar prata, komma med idéer och ta ansvar.
– När vi har varit som bäst har hela omklädningsrummet varit med. Folk har dragit idéer och pratat. Det har inte varit några som sitter i ett hörn och skäller så fort någon annan säger något.
Det betyder inte att kraven ska sänkas.
– Det ska vara seriöst. Man vill ju någonting. Men man måste också få bort lite av nervositeten, särskilt hos yngre spelare. De ska tycka att det är kul att prestera och inte se allt så blodigt.
Från elitserien till ett nytt läge
Förra säsongen var Boltic nykomling i elitserien. Det blev en tuff säsong resultatmässigt, även om Daniel tycker att laget stundtals stod upp bra mot några av Sveriges bästa lag.
Nu väntar en annan typ av säsong.
– Det är helt olika situationer att vara ett bottenlag i elitserien och att vara ett lag som ska vara med i toppen av allsvenskan. Förra året behövde vi vara på topp varje match. Kroppsligt är det omöjligt att vara i toppform i sex, sju månader.
Han menar att det påverkar både träning, matchning och sättet att tänka bandy.
– Nu kan vi tänka mer på oss själva. Inte bara: hur ska vi stå emot de här för att vinna? Utan mer: hur ska vi nöta ner de här för att vinna?
Det betyder inte att allt ska göras om. Det finns en grund att bygga vidare på.
– Vi har en ram och en spelidé att falla tillbaka på. Men vi kan inte stirra oss blinda på hur vi har gjort tidigare. De nya spelarna kommer in med sina egenskaper, och då får vi ändra en del saker längs vägen.
Just det ser Daniel som en av de mest inspirerande delarna av uppdraget.
– Det blir riktigt kul. Det är många nya spelare, och då får man se vad gruppen kan bli.
Minnet av Villa: ”Vi förlorade nästan en poäng”
När Daniel får välja ett av sina starkaste bandyminnen från karriären kommer han snabbt in på matchen mot Villa Lidköping i elitserien i höstas. Boltic spelade 5–5 mot ett av Sveriges bästa lag, ett resultat som gav eko i hela Bandysverige.
– Det är bara att titta på vilka lag som har tagit poäng av Villa de senaste tio åren. Det är inte många. Och så kom vi dit som ett litet blåbärsgäng från allsvenskan, i allas ögon, och spelade 5–5.
Han beskriver det som en prestation som fortfarande sticker ut.
– Rent prestationsmässigt är det nog det bästa jag har varit med om. Att gå upp i elitserien var mer euforiskt, men den matchen mot Villa var något annat.
Känslan efteråt var nästan märklig.
– Jag tyckte nästan att vi förlorade en poäng. Vi utmanade dem verkligen. Det var inte bara tur.
Samtidigt blev det en påminnelse om vilken nivå Boltic faktiskt kunde nå.
– När vi var hundraprocentiga kunde vi matcha riktigt bra lag. Problemet var att det är svårt att träffa hundra procent tillräckligt ofta.
”Det kommer nya chanser”
Elitserien blev ett ettårigt besök den gången. Daniel tycker fortfarande att det var synd att Boltic inte höll sig kvar.
– Jag tror att elitserien också tyckte att det var synd. Vi var en nykomling som faktiskt hade chans att vinna matcher. Vi var inte bara ett lag som kunde plocka poäng om det var dåligt väder.
Men han ser inte det som slutet på något – snarare som en del av bygget.
– Det kommer nya chanser. Tanken nu är att bygga något under något år med de här unga spelarna och få dem redo. Då är vi där igen snart, tror jag.
Och nu gör han det alltså i en ny roll. Som spelare. Som tränare. Med ett stort Boltichjärta.
– Det är klart att det känns speciellt. Men framför allt känns det väldigt roligt. Det här blir en riktig motivationsboost.
